Det var en gång en pappa

Det var en gång en pappa som fick en son som blev en ny pappa som fick en son. Så har det hållit på, om och om igen. Fram till nu när jag skriver detta år 2016. Det har gått 333 år (om jag räknat rätt) sedan du, min farfars farfars farfars farfars farfars far – Joen Swensson – såg dagens ljus. Du är den förste pappan som jag lyckats hitta i min raka faderslinje.

Tänk om du Joen under ditt liv, hade kunnat se in i framtiden och fått en glimt av alla liv som skapats efter dig fram till mig. Du tycktes endast få ett barn, och där var det nära att länken bröts. Men din son föddes, överlevde och fick egna barn. Och så har det fortsatt. Generation efter generation. Pappa efter pappa. Bonde, kyrkvärd, nämndeman, gästgivare, arbetare, murare, snickare och … kontorsråtta. Jag inser att jag är den första i vår mänskliga faderskedja som inte har ett kroppsarbete. Men jag har alltid gillat att slita, att motionera, att svettas. Jag förstår nu varför. Det finns i blodet.

333 år. Från hårt jordbruksliv i en liten by i Hålanda, till kontorsjobb i Göteborg och Trollhättan. Från dåtidens slitsamma strävan med ärrfyllda händer till dagens överflöd av information, konsumtion, sittfläsk och stressiga tillvaro. Tio generationer av liv och död, lycka och olycka. Tio generationer av vägval och människoöden.  Tio fäder i en rak fädernelinje som tillsammans fått 49 barn. Jag tittar på min son och undrar om han kommer att bli pappa.

Förmodligen hade mina förfäder ett tufft liv på 1700- och 1800-talet, men jag får ändå känslan av ett tryggt liv i samklang med naturen. Ett jordnära liv som säkert pågått även innan du, Joen Swensson, såg dagens ljus. Men jag kan bara gissa om dina förfäder och om tiden innan kyrkböckerna.

För något verkar hända 1867, när min farfars farfars far, Jonas Svensson flyttar med familjen till Göteborg. Kanske är det anpassningen till det nya livet i storstaden som är orsaken. Anpassningen till nya yrken, till industrialismen, till alla utmaningar som nu möter mina förfäder. De två nästkommande generationerna får en tuff tillvaro. I kyrkböckerna läser jag om drunkningsolyckor, självmord och andra olyckor.

Jag följer min farfars farfar, muraren Samuel Svensson. Han får åtta barn under sitt liv. Hans nästa yngsta barn, sonen Nathael blir bara 1 år gammal. Några månader senare dör hans äldste son Carl August i en drunkningsolycka, 12 år gammal. Samuels fru dör 38 år gammal, och lämnar honom som änkeman med barn att försörja. Samuels far dör året efter, en vårdag i april 1891 och det blir för mycket för Samuel. Fyra månader senare dränker han sig själv, 41 år gammal och jag undrar vilka sår han burit på efter sin drunknade pojk.

Samuels barn kommer till fosterfamiljer. Olyckorna fortsätter i familjen. Samuels äldre bror byggmästaren Edvard Svensson dör i en drunkningsolycka några år senare.
Ett av Samuels barn, min farfars far Victor Herman Svensson, dör i en fallolycka, 43 år gammal.

Men nog om sorg och elände nu. Det har förstås funnits glädje och lycka, det är bara det att oftast hittar man inte sådant i kyrkböckerna. Jag hoppas att de dokumenterade vigslarna omgavs av lycka, hopp och framtidstro.

Alla liv och öden, lycka och olycka, framgångar och motgångar. Jag inser att jag är en liten pusselbit i det stora mänskliga generationspusslet. När jag tittar på släktträdet kan jag inte låta bli att förundras av livet, känna en vördnad för dess kamp och dess överlevnad. Det var en gång en pappa. Det finns idag en pappa.