Om Robert

Jag heter Robert Svensson och är författare, kommunikatör och musiker. På min webbplats kan du läsa om min tankar kring kommunikation och musik. Och om annat som jag vill dela med mig av från livet.

Nya bokprojekt på gång

Efter tre barnböcker om Olga och gänget, vill jag pröva nu nya utmaningar. Det är klart att det är svårt att släppa mina karaktärer som jag nu lärt känna ordentligt. Men Olga, Otto och Stilige karln lever alla kvar i mitt huvud, och nån gång kanske blir det en fortsättning … Jag kommer att ha kvar min Facebook-sida, och hoppas kunna fylla denna med ett roligt och relevant innehåll som anknyter till dessa böcker. Och är det nån därute som har förslag på en fortsatt historia med gamlingarna är det bara att höra av sig till mig!

Just nu skissar jag på en roman för vuxna. Den kommer förmodligen att utspela sig i Göteborg, vara i nutid och handla om ett osannolikt möte mellan två människor i helt olika åldrar, och med olika förutsättningar i livet …. Men än så kan jag inte säga än så länge. Men jag har fått ihop en ram för berättelsen, ungefär vad som ska hända i varje kapitel, så det börjar ta form.

Att skriva en vuxenroman gör att jag måste hitta min egen stil, tonfall och skrivsätt. Det kommer säkert att ta tid, och det finns bara ett sätt att ta reda på detta: SKRIV, SKRIV OCH ÅTER SKRIV. När man skriver händer det saker i huvudet, en process, en slags resa startar mot något, en utveckling. Man testar, slänger, skriver om, skriver nytt. Slänger igen. Skriver nytt. Man hittar några rader som funkar, man bygger vidare på dessa meningar. Så fort jag känner mig redo, kommer jag att berätta mer om boken:)

Nu pågår boktävling! Vinn ett fint överraskningspris för både barn och vuxna

Tävlingen är nu avgjord, vi har en vinnare!

Vi har fått en vinnare i boktävlingen!

Det är sjuåriga Axel i Trollhättan som lyckats hitta den dolda gåtan som finns i bilden på sidan 67. Där står det ”Olga har bara en …”
Och svaret på gåtan är såklart TAND, vilket Axel lurade ut:) Stort grattis till dig, bra jobbat! Världsklass enligt Otto!

Om tävlingen

I våras var det bokrelease på café Ritz i Trollhättan. Då lanserades också en tävling! I den senaste boken ”Vilken hemlighet” sa Stilige karln, finns en hemlig gåta dold någonstans på någon av de 128 sidorna … Hittar du gåtan, och löser den, kan du vinna ett mycket fint överraskningspris:)  Vi har presenterat 3 st. ledtrådar under tre veckor.

Tredje ledtråden: Gåtan är skriven som en pytteliten text, där ett ord saknas. Vilket är ordet?

Andra ledtråden: Gåtan finns nära skogen …

Första ledtråden som presenterades: Den hemliga gåtan finns i en bild.

Nu har tredje boken om Olga och gänget kommit!

Att skriva en bok är en lång resa. Kan vara fruktansvärt långtråkigt, dötrist och tråkigt … och alldeles alldeles underbart! Så glad att boken nu kommit från tryckeriet.

Vad gör du om du hittar ett gulnat papper på vinden, där någon ritat en nyckel och skrivit upp mystiska tecken?
Olga, Otto och Stilige karln blir i alla fall galna av nyfikenhet. För de fattar ingenting. De behöver hjälp. MYCKET hjälp …

Läs mer om mina böcker

 

Ett familjeäventyr till Kebnekaise topp

Dryga 2097 meter. Människan är liten, bergen är stora. Slingrande stigar med tusentals stenar att balansera på. Hela tiden fokus på var man sätter foten. Skoskav. Hunger. Aldrig har mat och vatten smakat så gott. Trötthet. Envishet och uthållighet. Glädje. Trevliga och hjälpsamma människor att möta. Så kan man sammanfatta vår fjällvandring till Kebnekaise sydtopp 1-2 augusti 2017.

Kanske är det sista gången som sydtoppen på Kebnekaise är högre än nordtoppen. År 2016 skilde det bara 30 cm mellan topparna. Varje år sjunker nämligen snön på sydtoppens glaciär, och snart väntas den fasta nordtoppen vara högsta punkten. Därför var det härligt att tillsammans med min fru och våra två tonåringar få uppleva sydtoppen som högsta topp i Sverige 2017.

Det ska sägas direkt: det är inte bara att bestiga berget Kebnekaise. Först måste man ta sig till Kebnekaise fjällstation. Det gjorde vi första dagen. Man går från byn Nikkaloukta till fjällstationen, en vandring i kuperad terräng på cirka två mil. Tur att det finns en del sköna spångar att vila upp sig på 🙂

(Klicka på bilderna för att göra dem större.)

 

Det är viktigt att ta många pauser och fylla på energidepåerna med mat och vatten. Packningen på ryggarna började kännas efter några kilometer … Efter ihållande regn första sträckan, var det underbart att solen sedan tittade fram mellan molnen.

 

Rätt goa och möra i benen efter en hel dags vandring, var det gott att få upp tältet vid fjällstationen och vila inför morgondagens toppförsök. Bara en sån sak som att äta kvällsmat/frukost och titta ut över fjällen var en upplevelse i sig.

 

Nästa dag var det åter dags att gå upp tidigt för att hinna bestiga toppen och ta sig tillbaka samma dag. En sträcka på totalt 9 + 9 km tur och retur. Vi valde den Västra leden, som är lättare och inte kräver någon guide, men den är längre än Östra leden. I början är det lättvandrat, men det finns en del bäckar att ta sig över. Du har två val: antingen balansera på stenar över, eller ta av kängorna och känna på det iskalla vattnet:) Ett tips är att själva lägga ut stenar framför dig att gå på.

 

Snart började dock det stiga och då kändes packningen på ryggen genast mycket tyngre. Vi beslöt att lämna den stora ryggsäcken vid Kitteldalen, och ta med en mindre ryggsäck upp mot toppen.

 

 

Efter goa mackor, kaffe, frukt och energibars vid Kitteldalen, började vi gå igen. Och nu kom första snö-passagen. Garanterat myggfritt:)

 

Det hade lagts upp stentrappor i ett besvärligt parti strax efter bron från Kitteldalen. Det är sherpas från Nepal som varit och lagt ut dessa enorma stenblock. För hand med järnspett och spadar flyttar de dessa stenblock och det är bara att imponeras över deras arbete med att få dessa klumpar på plats …

 

 

Tips: Även om det är jobbigt och benen värker och man vill bara vidare; stanna upp, vila och njut av utsikten för den är fantastisk!

 

Ett ta sig till Kebnekasie via Västra leden innebär att du måste först ta dig över berget Vierranvarri först. En tuff brant innan vi var uppe på toppen av detta berg och kunde vila oss. Från toppen kunde man se hur vägen ringlade sig ner från Vierranvarri till Kaffedalen. Därifrån var det dags att börja på ny kula uppför och bestiga Kebnekaise.

 

 

Klockan 16 var vi äntligen uppe på Kebnekaise sydtopp, trötta och möra i benen. Jag och grabben kände nog mest av den tunna luften och varje steg sista biten kändes rejält. Tyvärr var det dimmigt och grått längst upp på toppen, så någon utsikt fanns det knappt. Kanske var det tur å andra sidan, för branterna sluttade lodrätt nedanför …

 

Men som tur var var vädret mycket bättre bara 100 meter nedanför, så där kunde vi njuta av utsikten. Klicka på bilden för att göra den större!

 

Dagen efter var det dags att lämna fjällstationen och bege sig tillbaka till byn Nikkaloukta. Vi tog sovmorgon och tog det lugnt, men det gjorde också att vi missade sista båten som gör det möjligt att spara in 8 km på vandringen mellan Nikkaloukta och Kebne fjällstation. Det var bara att kämpa på med all packning i cirka 2 mil igen … Nu värkte fötterna sista biten, så skönt att sparka av sig kängorna vid pausarna!

 

Inte långt kvar, cirka 3 km. Grabben tar sig en bensträckare mitt på vägen, vi andra hängde på strax efteråt:) Klockan var mitt i natten 24:00 när vi nådde Nikkaloukta. Dags för bilfärd hemåt! Vi sa aldrig mer, men nu en dryg vecka efter har jag och frugan redan börjat kolla upp andra vandringsleder i fjällen. Och våra tonåringar låter inte helt omöjliga att övertala:)

 

Några spontanta insikter och erfarenheter – kanske bra för er som också vill testa denna vandring:

  • Det viktigaste först: Jättekul att få göra detta tillsammans med våra tonåringar. Man kommer varandra närmre genom såna här strapatser helt klart. Även om det är jobbigt, så är det en otrolig upplevelse, och man känner att man verkligen lever. Intensiva känslor!
  • Förbered dig noga. Du behöver inte var någon idrottsmänniska, men du ska vara envis och beredd på att det kan vara tufft. Under vår vandring såg vi flera barnfamiljer och även två charmanta damer på 65+ som kunde konsten att njuta av turen! Det finns massor bra att läsa om Kebne, packningslistor mm. Läs t ex här: www.bestigakebnekaise.se/bestiga-kebnekaise
  • Om vi hade haft mer tid, skulle vi nog tagit det lugnt en dag på fjällstationen och vilat oss. Tre dagars vandring på raken kan vara tufft.
  • Nästa gång tar vi med oss sandaler eller tofflor, inte kul att sätta på sig kängorna igen när man ska ut från tältet och hämta vatten eller laga mat, efter en lång dags vandring:)
  • Gå in dina kängor så slipper du uppleva skoskav. Det är svårt att njuta när fötterna gör ont:)

Tredje boken så gott som klar …

Tredje boken är så gott som klar! Just nu inväntar jag mitt förlags återstående kommentarer och synpunkter på den sista berättelsen om Olga, Otto, Stilige karln och barnen Malte och Kajsa.

Att skriva en bok är en lång resa. Textmanuset är skrivet, det blev i princip klart redan förra året. Illustratören Irene Nurmi har sedan dess ritat klart alla bilder till boken. Bilderna har skannats in efter konstens alla regler, och under våren 2017 har bilderna lagts in i texten. Att det tagit lång tid är egentligen bara värdefullt; jag har medvetet låtit bli att ens tänka på berättelsen under en lång period.

Nu när jag läste igenom hela historien igen, tillsammans med bilderna, ser jag berättelsen med nya ögon – oerhört nyttigt. Jag inser flera saker som måste ändras på, putsas på, filas på. Funkar text och bild tillsammans? Är bilden placerad på rätt ställe i texten? Finns det några logiska luckor? Nya frågor dyker upp, som ska lösas. Men samtidigt är det roligt, jag har fått ny energi till mitt manus.

Jag hoppas verkligen att boken kommer iväg till tryck nu innan sommaren 2017, och finns framme till hösten. Samtidigt måste jag vara beredd på att tidplanen kan förskjutas – allt beror på de återstående kommentarerna och synpunkterna från förlag, illustratör och kanske någon ytterligare testläsare. Som sagt, så gott som klart:)

 

Varje medarbetare är ditt företags ambassadör

“Kommunikativa chefer som vågar bjuda på sig själva, engagerade medarbetare, öppen dialog och tidig involvering”. Det är några av de framgångsfaktorer som utmärker företag som lyckas med den interna kommunikationen.

I detta nummer av tidningen Fokus Väst har jag intervjuat Anna Almberg, senior rådgivare och föreläsare inom internkommunikation. Dessutom får du konkreta 7 tips till bättre internkommunikation.

Läs nyhetsartikel

fokus-vast-nr-5-ny

Det var en gång en pappa

Det var en gång en pappa som fick en son som blev en ny pappa som fick en son. Så har det hållit på, om och om igen. Fram till nu när jag skriver detta år 2016. Det har gått 333 år (om jag räknat rätt) sedan du, min farfars farfars farfars farfars farfars far – Joen Swensson – såg dagens ljus. Du är den förste pappan som jag lyckats hitta i min raka faderslinje.

Tänk om du Joen under ditt liv, hade kunnat se in i framtiden och fått en glimt av alla liv som skapats efter dig fram till mig. Du tycktes endast få ett barn, och där var det nära att länken bröts. Men din son föddes, överlevde och fick egna barn. Och så har det fortsatt. Generation efter generation. Pappa efter pappa. Bonde, kyrkvärd, nämndeman, gästgivare, arbetare, murare, snickare och … kontorsråtta. Jag inser att jag är den första i vår mänskliga faderskedja som inte har ett kroppsarbete. Men jag har alltid gillat att slita, att motionera, att svettas. Jag förstår nu varför. Det finns i blodet.

333 år. Från hårt jordbruksliv i en liten by i Hålanda, till kontorsjobb i Göteborg och Trollhättan. Från dåtidens slitsamma strävan med ärrfyllda händer till dagens överflöd av information, konsumtion, sittfläsk och stressiga tillvaro. Tio generationer av liv och död, lycka och olycka. Tio generationer av vägval och människoöden.  Tio fäder i en rak fädernelinje som tillsammans fått 49 barn. Jag tittar på min son och undrar om han kommer att bli pappa.

Förmodligen hade mina förfäder ett tufft liv på 1700- och 1800-talet, men jag får ändå känslan av ett tryggt liv i samklang med naturen. Ett jordnära liv som säkert pågått även innan du, Joen Swensson, såg dagens ljus. Men jag kan bara gissa om dina förfäder och om tiden innan kyrkböckerna.

För något verkar hända 1867, när min farfars farfars far, Jonas Svensson flyttar med familjen till Göteborg. Kanske är det anpassningen till det nya livet i storstaden som är orsaken. Anpassningen till nya yrken, till industrialismen, till alla utmaningar som nu möter mina förfäder. De två nästkommande generationerna får en tuff tillvaro. I kyrkböckerna läser jag om drunkningsolyckor, självmord och andra olyckor.

Jag följer min farfars farfar, muraren Samuel Svensson. Han får åtta barn under sitt liv. Hans nästa yngsta barn, sonen Nathael blir bara 1 år gammal. Några månader senare dör hans äldste son Carl August i en drunkningsolycka, 12 år gammal. Samuels fru dör 38 år gammal, och lämnar honom som änkeman med barn att försörja. Samuels far dör året efter, en vårdag i april 1891 och det blir för mycket för Samuel. Fyra månader senare dränker han sig själv, 41 år gammal och jag undrar vilka sår han burit på efter sin drunknade pojk.

Samuels barn kommer till fosterfamiljer. Olyckorna fortsätter i familjen. Samuels äldre bror byggmästaren Edvard Svensson dör i en drunkningsolycka några år senare.
Ett av Samuels barn, min farfars far Victor Herman Svensson, dör i en fallolycka, 43 år gammal.

Men nog om sorg och elände nu. Det har förstås funnits glädje och lycka, det är bara det att oftast hittar man inte sådant i kyrkböckerna. Jag hoppas att de dokumenterade vigslarna omgavs av lycka, hopp och framtidstro.

Alla liv och öden, lycka och olycka, framgångar och motgångar. Jag inser att jag är en liten pusselbit i det stora mänskliga generationspusslet. När jag tittar på släktträdet kan jag inte låta bli att förundras av livet, känna en vördnad för dess kamp och dess överlevnad. Det var en gång en pappa. Det finns idag en pappa.