Det var en gång en pappa

Det var en gång en pappa som fick en son som blev en ny pappa som fick en son. Så har det hållit på, om och om igen. Fram till nu när jag skriver detta år 2016. Det har gått 333 år (om jag räknat rätt) sedan du, min farfars farfars farfars farfars farfars far – Joen Swensson – såg dagens ljus. Du är den förste pappan som jag lyckats hitta i min raka faderslinje.

Tänk om du Joen under ditt liv, hade kunnat se in i framtiden och fått en glimt av alla liv som skapats efter dig fram till mig. Du tycktes endast få ett barn, och där var det nära att länken bröts. Men din son föddes, överlevde och fick egna barn. Och så har det fortsatt. Generation efter generation. Pappa efter pappa. Bonde, kyrkvärd, nämndeman, gästgivare, arbetare, murare, snickare och … kontorsråtta. Jag inser att jag är den första i vår mänskliga faderskedja som inte har ett kroppsarbete. Men jag har alltid gillat att slita, att motionera, att svettas. Jag förstår nu varför. Det finns i blodet.

333 år. Från hårt jordbruksliv i en liten by i Hålanda, till kontorsjobb i Göteborg och Trollhättan. Från dåtidens slitsamma strävan med ärrfyllda händer till dagens överflöd av information, konsumtion, sittfläsk och stressiga tillvaro. Tio generationer av liv och död, lycka och olycka. Tio generationer av vägval och människoöden.  Tio fäder i en rak fädernelinje som tillsammans fått 49 barn. Jag tittar på min son och undrar om han kommer att bli pappa.

Förmodligen hade mina förfäder ett tufft liv på 1700- och 1800-talet, men jag får ändå känslan av ett tryggt liv i samklang med naturen. Ett jordnära liv som säkert pågått även innan du, Joen Swensson, såg dagens ljus. Men jag kan bara gissa om dina förfäder och om tiden innan kyrkböckerna.

För något verkar hända 1867, när min farfars farfars far, Jonas Svensson flyttar med familjen till Göteborg. Kanske är det anpassningen till det nya livet i storstaden som är orsaken. Anpassningen till nya yrken, till industrialismen, till alla utmaningar som nu möter mina förfäder. De två nästkommande generationerna får en tuff tillvaro. I kyrkböckerna läser jag om drunkningsolyckor, självmord och andra olyckor.

Jag följer min farfars farfar, muraren Samuel Svensson. Han får åtta barn under sitt liv. Hans nästa yngsta barn, sonen Nathael blir bara 1 år gammal. Några månader senare dör hans äldste son Carl August i en drunkningsolycka, 12 år gammal. Samuels fru dör 38 år gammal, och lämnar honom som änkeman med barn att försörja. Samuels far dör året efter, en vårdag i april 1891 och det blir för mycket för Samuel. Fyra månader senare dränker han sig själv, 41 år gammal och jag undrar vilka sår han burit på efter sin drunknade pojk.

Samuels barn kommer till fosterfamiljer. Olyckorna fortsätter i familjen. Samuels äldre bror byggmästaren Edvard Svensson dör i en drunkningsolycka några år senare.
Ett av Samuels barn, min farfars far Victor Herman Svensson, dör i en fallolycka, 43 år gammal.

Men nog om sorg och elände nu. Det har förstås funnits glädje och lycka, det är bara det att oftast hittar man inte sådant i kyrkböckerna. Jag hoppas att de dokumenterade vigslarna omgavs av lycka, hopp och framtidstro.

Alla liv och öden, lycka och olycka, framgångar och motgångar. Jag inser att jag är en liten pusselbit i det stora mänskliga generationspusslet. När jag tittar på släktträdet kan jag inte låta bli att förundras av livet, känna en vördnad för dess kamp och dess överlevnad. Det var en gång en pappa. Det finns idag en pappa.

Ett kåseri om min farsa och en viss herrmiddag

Vi är ju hungriga eller hur?

Det var farsan, brorsan och jag och så var det en herrmiddag. När morsan kom hem hittade hon oss på golvet i vardagsrummet.

Farsan hade tyckt att det var dags. Dels för att han själv aldrig hade anordnat en herrmiddag, dels för att brorsan och jag nu var stora pojkar. Det skulle bli lövbiff, pommes och bearnaisesås. Och så en enkel hovdessert till efterrätt.

Vi satt där, brorsan och jag vid bordet och väntade. Vi hade inte ätit sen frukosten. In kom farsan med lövbiff, pommes och sås i tre skålar.

”Hur mycket lövbiff köpte du farsan?” frågade brorsan.
”Ungefär tre kilo”, sa farsan.
”Är inte det ganska mycket?” undrade jag.
”Det är svårt att beräkna hur mycket mat man ska ha. Men vi är ju hungriga eller hur?” sa farsan.

Jag kunde konstatera att han hade köpt hyfsat mycket pommes också. Vi kastade oss över den härliga maten och tjötade med varandra som herrar gör på en herrmiddag.

En timme senare stapplade farsan ut till köket för att göra i ordning efterrätten. Han hade dagen till ära tagit fram den väldiga kristallskålen som han och morsan fått i bröllopspresent. Tre stora marängpåsar, fem deciliter grädde, tre liter glass och en tub chokladsås.
Vi åt efterrätten under tystnad. Farsan tittade med tom blick mot den fortfarande fulla kristallskålen och försökte säga nåt. Någonstans inom mig förstod jag att herrmiddagen var till ända.

Morsan hade inte sett tre karlar med så utspända magar, vad hon kunde minnas. Dessutom hade hon inte sett så mycket överbliven mat.

Kåseri: Kampen

Varsågoda, här är ett kåseri om vardagens dramatik i den svenska högsommaren!

KAMPEN

Idag utspelade sig en kamp i redskapsboden. Det var en kamp på liv och död. Herr Geting hade snurrat och surrat och fastnat i herr Spindels nätlabyrint och han kämpade nu för sitt liv.

Surret fortplantades längs flagade träväggar, där dofter av nyklippt gräs, varm gräsklippare och ångande bensindunkar spred sig. Utanför sken solen, där pågick livet i all sin vardaglighet, men här inne i boden rådde dunkelt ljus, mystik och dramatik.

Herr Getings huvud satt insnärjt i nätet och han arbetade nu med att försöka komma loss. Herr Spindel, själv mer tystlåten, iakttog alltihop med förväntan i blick. Han började snart spinna mer tråd kring herr Geting, och han kilade fram och tillbaka kring sitt byte, för att förbereda vickningen inför nattens fest.

Men Herr Geting tänkte inte ge sig så lätt. Han satsade allt på komma loss och arbetet började också ge resultat. Plötsligt hade han lyckats att frigöra sig från många av nätmaskorna som liksom drogs sönder på mitten och blev till lösa svajande streck i luften.

I en luftgrop ramlade han ner en bit från nätet och blev hängande till synes fritt i luften, endast fastsatt i ett par av herr Spindels makabra trådar. Den tunna pendeln svängde fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fiasko eller succé, liv eller död, allt eller inget, det var nu det gällde.

Den store vite mannen hade stannat upp i sitt arbete med trädgården och stod där och glodde in i redskapsboden. Allt stod still. Tiden, luften och jorden. Inget spelade längre någon roll i mannens liv, det enda som gällde var kampen, här och nu. Att få reda på utgången av herr Geting och herr Spindels komplicerade kamp.
Men det är en annan historia.