Nytt boktips!

Idag läser dottern Barbro Lindgrens klassiker om Loranga, Masarin och Dartanjang. En berättelse med underbar humor om en slarvig pappa, en bullätande pojk och en förvirrad hypokondriker som har ont någonstans nästan hela tiden.

1459350_536224049847023_2170143150239415058_n

Nu finns också den klassiska boken som seriebok. Det är Barbro Lindgrens systerdotter Sara Olausson som tecknat.
Provläs på Smakprov.se

Positiv recension från BTJ

Nu har barnboken ”Nästan världsklass!” sa Otto fått ett omdöme från BTJ, tidigare Bibliotekstjänst. BTJ recenserar flertalet böcker som ges ut i Sverige och deras recensioner används av bland annat bibliotek som köper in böcker.

Jag är verkligen glad för BTJ:s recension och speciellt för att lektören tycker det är en bok där ”innehållet inbjuder till samtal” och att det är ”en bok för både barn och vuxna”. För det är precis det jag önskar med mitt berättande; att vuxna och barn kan mötas och kan prata med varandra om olika saker. Att gamla människor får chansen att berätta om sin barndom. Att barn får chansen att berätta om deras vardag. Att de kan lära av varandra. Glädje och sorg. Och framförallt önskar jag att det finns TID för detta i dagens alltför stressade samhälle.

Här följer ett utdrag ur recensionen av lektör Elsie Runnö i BTJ Häftepos 14124530 (enligt upphovsrättslagens regler är det endast tillåtet att citera delar av recensionen)

”Nästan världsklass! sa Otto har ett tydligt budskap, som barn lätt kan identifiera sig med. De många bilderna av Irene Nurmi är uttrycksfulla och naiva med tydliga figurer, ritade med tunn tuschkontur.”

Tips på barnboks-klassiker!

gummi
Gusten Grodslukare, Gummi-Tarzan och Hodjas flygande matta. Jag var väl ungefär i 10-årsåldern när jag läste dem. Då fnissade och skrattade jag mellan sidorna. Nu, 35 år senare, ler jag igenkännande och inser hur bra historierna är. Det är som att jag dras tillbaka till min barndom, till fnissen och skratten.

Det här är tokroliga böcker som är tidlösa och som jag verkligen kan rekommendera. Ole Lund Kirkegaard hette han som skrev dessa alster och flera andra historier. Han var en dansk barnboksförfattare och tecknare och lär ha sagt följande:

”Man ska använda sin fantasi. Det har barn lätt för, men vuxna har glömt den.” (wikipedia)

Ett flertal av hans böcker är översatta till svenska och finns att låna på de flesta bibliotek. En del av böckerna finns att provläsa på smakprov.se:

Provläs Gummi-tarzan
Provläs Gusten Grodslukare
Samlingsvolym med flera av böckerna

Bokrecension: En författare som aldrig gav upp sin dröm

Det var en liten bok utan någon bild på omslaget och med sliten rygg. Den såg inte mycket ut för världen. Jag lånade den i sommar av morsan och farsan. ”Berättelser ur min levnad” av Vilhelm Moberg är en bok som skrevs 1968, men som fortfarande känns vital och aktuell. Det här är Mobergs resa genom livet; från barfotaspring utanför en småländsk soldatstuga till när han som 50-åring trampade amerikansk mark för första gången i sitt liv, för att påbörja sitt enorma romanprojekt om de svenska utvandrarna. Spännande att få läsa om en av Sveriges stora författare och hans tankar om sitt eget skrivande.

utdrag-från-Moberg

Skrev på kolbitar
”Att skriva är ett sätt att leva”, konstaterar Moberg i slutet av boken när han tittar i sin egen backspegel. Ja, han levde verkligen genom författandet under hela sitt liv. Redan som barn började han att skriva manuskript med kolbitar på gråpapper. Manus som han noga gömde i hålor i soldatsstugan. Skrivandet och läsandet fortsatte genom uppväxten och inte är det förvånande när han senare sökte sig till journalistyrket, där han kom att arbeta under många år, innan han kunde livnära sig på sina böcker.

Under många år kämpade och slet Moberg med sina romandrömmar och att få bli utgiven. Han deltog segerviss som 22-åring i en romantävling och blev gruvligt besviken när han inte vann:

”Och nu gav jag mig själv det dyraste och heligaste löfte och fattade ett oryggligt beslut: Jag skulle aldrig skriva någonting mer.”

Ett beslut Moberg kom att fatta flera gånger, och likafullt ändrade han sig varje gång. Han fortsatte kampen.

Slängde bokupplagan i sjön
Moberg startade ett eget bokförlag, han blev bokförläggare, sedermera också bokförsäljare och åkte på förväntansfull turné. Hur det gick? För att sammanfatta – inte så bra …
Moberg insåg något, som säkert många författare idag kan känna igen (inklusive mig själv):

”Att skriva en bok var ingen konst alls. Att få en bok utgiven var heller ingen konst. Men nu fick jag veta: Konsten var att sälja en bok.”

Mobergs förlag gick snart i konkurs, han flyttade runt och i samband med dessa flyttar tvingades han till en drastisk åtgärd, allt för att slippa släpa på en tung restupplaga:

”Jag lastade boklårarna på en roddbåt, rodde ut i Råstasjön och vräkte Inom Baggemossa ägogränser i sjöns djup. Strax efteråt spordes det, att det hade utbrutit fiskpest i Råstasjön med påföljd att all fisk i vattnet hade dött ut.”

Jag tycker det är underbart skrivet och med en härlig självironi.
Det tog Moberg åtta år av ständigt refuserande innan han äntligen fick framgång med ett visst manus som hette ”Raskens. En soldatfamiljs historia”. På den vägen är det.

I boken får vi också veta om vilka böcker och författare som betytt mycket för honom, om hur han lärde sig att skriva rakt, enkelt och verklighetstroget. Han skriver om sin farfarsfar, han skriver om författarvännen Nils Ferlin och han berättar om bakgrunden till sin episka historia om de första svenska utvandrarna till Nordamerika. Det tog honom 12 år att slutföra det arbetet. År av research och egna upplevelser av Amerika inklusive färden över till det stora landet i väst.

”Berättelser ur min levnad” är en bok om att aldrig ge upp sina drömmar och drivkrafter, trots motgång och tvivel. Det är en bok om att leva som berättare. Läs den och få insikt i en av våra stora författares tankar!