Ett familjeäventyr till Kebnekaise topp

Dryga 2097 meter. Människan är liten, bergen är stora. Slingrande stigar med tusentals stenar att balansera på. Hela tiden fokus på var man sätter foten. Skoskav. Hunger. Aldrig har mat och vatten smakat så gott. Trötthet. Envishet och uthållighet. Glädje. Trevliga och hjälpsamma människor att möta. Så kan man sammanfatta vår fjällvandring till Kebnekaise sydtopp 1-2 augusti 2017.

Kanske är det sista gången som sydtoppen på Kebnekaise är högre än nordtoppen. År 2016 skilde det bara 30 cm mellan topparna. Varje år sjunker nämligen snön på sydtoppens glaciär, och snart väntas den fasta nordtoppen vara högsta punkten. Därför var det härligt att tillsammans med min fru och våra två tonåringar få uppleva sydtoppen som högsta topp i Sverige 2017.

Det ska sägas direkt: det är inte bara att bestiga berget Kebnekaise. Först måste man ta sig till Kebnekaise fjällstation. Det gjorde vi första dagen. Man går från byn Nikkaloukta till fjällstationen, en vandring i kuperad terräng på cirka två mil. Tur att det finns en del sköna spångar att vila upp sig på 🙂

(Klicka på bilderna för att göra dem större.)

 

Det är viktigt att ta många pauser och fylla på energidepåerna med mat och vatten. Packningen på ryggarna började kännas efter några kilometer … Efter ihållande regn första sträckan, var det underbart att solen sedan tittade fram mellan molnen.

 

Rätt goa och möra i benen efter en hel dags vandring, var det gott att få upp tältet vid fjällstationen och vila inför morgondagens toppförsök. Bara en sån sak som att äta kvällsmat/frukost och titta ut över fjällen var en upplevelse i sig.

 

Nästa dag var det åter dags att gå upp tidigt för att hinna bestiga toppen och ta sig tillbaka samma dag. En sträcka på totalt 9 + 9 km tur och retur. Vi valde den Västra leden, som är lättare och inte kräver någon guide, men den är längre än Östra leden. I början är det lättvandrat, men det finns en del bäckar att ta sig över. Du har två val: antingen balansera på stenar över, eller ta av kängorna och känna på det iskalla vattnet:) Ett tips är att själva lägga ut stenar framför dig att gå på.

 

Snart började dock det stiga och då kändes packningen på ryggen genast mycket tyngre. Vi beslöt att lämna den stora ryggsäcken vid Kitteldalen, och ta med en mindre ryggsäck upp mot toppen.

 

 

Efter goa mackor, kaffe, frukt och energibars vid Kitteldalen, började vi gå igen. Och nu kom första snö-passagen. Garanterat myggfritt:)

 

Det hade lagts upp stentrappor i ett besvärligt parti strax efter bron från Kitteldalen. Det är sherpas från Nepal som varit och lagt ut dessa enorma stenblock. För hand med järnspett och spadar flyttar de dessa stenblock och det är bara att imponeras över deras arbete med att få dessa klumpar på plats …

 

 

Tips: Även om det är jobbigt och benen värker och man vill bara vidare; stanna upp, vila och njut av utsikten för den är fantastisk!

 

Ett ta sig till Kebnekasie via Västra leden innebär att du måste först ta dig över berget Vierranvarri först. En tuff brant innan vi var uppe på toppen av detta berg och kunde vila oss. Från toppen kunde man se hur vägen ringlade sig ner från Vierranvarri till Kaffedalen. Därifrån var det dags att börja på ny kula uppför och bestiga Kebnekaise.

 

 

Klockan 16 var vi äntligen uppe på Kebnekaise sydtopp, trötta och möra i benen. Jag och grabben kände nog mest av den tunna luften och varje steg sista biten kändes rejält. Tyvärr var det dimmigt och grått längst upp på toppen, så någon utsikt fanns det knappt. Kanske var det tur å andra sidan, för branterna sluttade lodrätt nedanför …

 

Men som tur var var vädret mycket bättre bara 100 meter nedanför, så där kunde vi njuta av utsikten. Klicka på bilden för att göra den större!

 

Dagen efter var det dags att lämna fjällstationen och bege sig tillbaka till byn Nikkaloukta. Vi tog sovmorgon och tog det lugnt, men det gjorde också att vi missade sista båten som gör det möjligt att spara in 8 km på vandringen mellan Nikkaloukta och Kebne fjällstation. Det var bara att kämpa på med all packning i cirka 2 mil igen … Nu värkte fötterna sista biten, så skönt att sparka av sig kängorna vid pausarna!

 

Inte långt kvar, cirka 3 km. Grabben tar sig en bensträckare mitt på vägen, vi andra hängde på strax efteråt:) Klockan var mitt i natten 24:00 när vi nådde Nikkaloukta. Dags för bilfärd hemåt! Vi sa aldrig mer, men nu en dryg vecka efter har jag och frugan redan börjat kolla upp andra vandringsleder i fjällen. Och våra tonåringar låter inte helt omöjliga att övertala:)

 

Några spontanta insikter och erfarenheter – kanske bra för er som också vill testa denna vandring:

  • Det viktigaste först: Jättekul att få göra detta tillsammans med våra tonåringar. Man kommer varandra närmre genom såna här strapatser helt klart. Även om det är jobbigt, så är det en otrolig upplevelse, och man känner att man verkligen lever. Intensiva känslor!
  • Förbered dig noga. Du behöver inte var någon idrottsmänniska, men du ska vara envis och beredd på att det kan vara tufft. Under vår vandring såg vi flera barnfamiljer och även två charmanta damer på 65+ som kunde konsten att njuta av turen! Det finns massor bra att läsa om Kebne, packningslistor mm. Läs t ex här: www.bestigakebnekaise.se/bestiga-kebnekaise
  • Om vi hade haft mer tid, skulle vi nog tagit det lugnt en dag på fjällstationen och vilat oss. Tre dagars vandring på raken kan vara tufft.
  • Nästa gång tar vi med oss sandaler eller tofflor, inte kul att sätta på sig kängorna igen när man ska ut från tältet och hämta vatten eller laga mat, efter en lång dags vandring:)
  • Gå in dina kängor så slipper du uppleva skoskav. Det är svårt att njuta när fötterna gör ont:)

Ta det lugnt och gå din väg

mossa

I veckan var jag och familjen på Öland och tog då en promenad ut mot Borgholms slott. På vägen upp mot turistmålet såg vi denna vackra mossbeklädda brant. De grönväxta stenarna gav en sagolik känsla, särskilt som solstrålarna letade sig ner bland trädkronorna.

Visst, det kan vara jobbigt att promenera ibland, speciellt om varma dagar då solen steker. Men samtidigt: Man upplever så oerhört mycket mer när man går vägen! Det är lätt att alltid fokusera på själva slutmålet/turistattraktionen, och lika lätt att glömma vägen dit.

Så mitt råd är: ta det lugnt, promenera till/runt/omkring turistmålet, om det finns möjlighet. Det kan finnas stigar, växter och annat som kan vara minst lika spännande att upptäcka.  Det har i alla fall jag fått bevis på ett flertal gånger denna sommar.