Det var en gång en pappa

Det var en gång en pappa som fick en son som blev en ny pappa som fick en son. Så har det hållit på, om och om igen. Fram till nu när jag skriver detta år 2016. Det har gått 333 år (om jag räknat rätt) sedan du, min farfars farfars farfars farfars farfars far – Joen Swensson – såg dagens ljus. Du är den förste pappan som jag lyckats hitta i min raka faderslinje.

Tänk om du Joen under ditt liv, hade kunnat se in i framtiden och fått en glimt av alla liv som skapats efter dig fram till mig. Du tycktes endast få ett barn, och där var det nära att länken bröts. Men din son föddes, överlevde och fick egna barn. Och så har det fortsatt. Generation efter generation. Pappa efter pappa. Bonde, kyrkvärd, nämndeman, gästgivare, arbetare, murare, snickare och … kontorsråtta. Jag inser att jag är den första i vår mänskliga faderskedja som inte har ett kroppsarbete. Men jag har alltid gillat att slita, att motionera, att svettas. Jag förstår nu varför. Det finns i blodet.

333 år. Från hårt jordbruksliv i en liten by i Hålanda, till kontorsjobb i Göteborg och Trollhättan. Från dåtidens slitsamma strävan med ärrfyllda händer till dagens överflöd av information, konsumtion, sittfläsk och stressiga tillvaro. Tio generationer av liv och död, lycka och olycka. Tio generationer av vägval och människoöden.  Tio fäder i en rak fädernelinje som tillsammans fått 49 barn. Jag tittar på min son och undrar om han kommer att bli pappa.

Förmodligen hade mina förfäder ett tufft liv på 1700- och 1800-talet, men jag får ändå känslan av ett tryggt liv i samklang med naturen. Ett jordnära liv som säkert pågått även innan du, Joen Swensson, såg dagens ljus. Men jag kan bara gissa om dina förfäder och om tiden innan kyrkböckerna.

För något verkar hända 1867, när min farfars farfars far, Jonas Svensson flyttar med familjen till Göteborg. Kanske är det anpassningen till det nya livet i storstaden som är orsaken. Anpassningen till nya yrken, till industrialismen, till alla utmaningar som nu möter mina förfäder. De två nästkommande generationerna får en tuff tillvaro. I kyrkböckerna läser jag om drunkningsolyckor, självmord och andra olyckor.

Jag följer min farfars farfar, muraren Samuel Svensson. Han får åtta barn under sitt liv. Hans nästa yngsta barn, sonen Nathael blir bara 1 år gammal. Några månader senare dör hans äldste son Carl August i en drunkningsolycka, 12 år gammal. Samuels fru dör 38 år gammal, och lämnar honom som änkeman med barn att försörja. Samuels far dör året efter, en vårdag i april 1891 och det blir för mycket för Samuel. Fyra månader senare dränker han sig själv, 41 år gammal och jag undrar vilka sår han burit på efter sin drunknade pojk.

Samuels barn kommer till fosterfamiljer. Olyckorna fortsätter i familjen. Samuels äldre bror byggmästaren Edvard Svensson dör i en drunkningsolycka några år senare.
Ett av Samuels barn, min farfars far Victor Herman Svensson, dör i en fallolycka, 43 år gammal.

Men nog om sorg och elände nu. Det har förstås funnits glädje och lycka, det är bara det att oftast hittar man inte sådant i kyrkböckerna. Jag hoppas att de dokumenterade vigslarna omgavs av lycka, hopp och framtidstro.

Alla liv och öden, lycka och olycka, framgångar och motgångar. Jag inser att jag är en liten pusselbit i det stora mänskliga generationspusslet. När jag tittar på släktträdet kan jag inte låta bli att förundras av livet, känna en vördnad för dess kamp och dess överlevnad. Det var en gång en pappa. Det finns idag en pappa.

2 reaktion på “Det var en gång en pappa

  1. Robert – vilken fin bild du skapar. Kanske kommer jag att kunna göra en liknande reflektion – så småningom – men jag har inte kommit så långt ännu. Sedan jag började min forskning/tillbakablick genom släkten och åren – kommer jag på mig med att allt oftare befinna mig ca 100 – 150 år bakåt i tiden och fundera över hur det såg ut omkring mina släktingar, vad hade de på sig, vad åt de, vad pratade de om? Var de lyckliga? Således gör jag helt tvärtemot vad som rekommenderas idag – mindfulness – och att leva i stunden! Jag t.o.m. drömmer om livet för 100 år sedan ibland – att jag är där och känner lukterna och hör rösterna. Väldigt verkligt blir det om det finns fotografier på Carl och Charlotta och Teodor och Ida. Då rusar fantasin iväg. En tanke som slår mig både i din berättelse och vad jag har hittat i min egen historia är att: så många som drunknade! Varför? Var de mer oförsiktiga? Var det ovanligt att kunna simma? Var det för att – som i min släkt – man var fattig och var tvungen att skaffa mat genom att fiska? Gick man ut på isen när den var för svag? Ja, det kommer vi förmodligen aldrig att få svar på. Och – precis som du – känner jag mig mer och mer ödmjuk ju mer jag förstår och lär känna av min historia!

    • Hej Lotta och tack för din kommentar, jättekul att du läst min text och få läsa dina reflektioner!

      Jag undrar också varför så många dör i drunkningsolyckor. I samma kyrkbok, på samma sida och sidan innan, som 12-årige Carl August drunknade, hittade jag inte mindre än fyra personer som dog i drunkningsolycka. Det visade sig av dessa fyra, var det tre ynglingar (16-23 år) som drunknade i en olycka med en segelbåt i Göteborgs hamninlopp (fyra andra som var med klarade sig). Detta bara några dagar innan Carl August dog. Dessutom bodde de på samma ställe i Örgryte som Carl Augusts familj gjorde! Jag fick ett utdrag från en polisrapport från Landsarkivet och där står att läsa om olyckan. Ja, det var nog så att många helt enkelt inte var simkunniga vid denna tid.

      Och detta med foton … ja jösses vad man skulle vilja se fotografier på alla anor längre bak i tiden. Alla dessa namn som återkommer i böckerna, hur såg de ut?? Har tyvärr inte så mkt gamla foton, men ska börja kolla bland mina släktingar.
      Tips: En bra grej kan vara att kolla i gamla tidningsarkiv, det finns en del som är inskannat idag på Kungliga biblioteket. Ibland hittar man ju platser där släktingar bott, och som det skrivits om. Här är en länk: http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/search_newspaper.jsp

      Lycka till med din forskning! Jag ska försöka skriva lite mer här på hemsidan när jag får tid!
      /mvh Robert

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *