Nya bokprojekt på gång

Efter tre barnböcker om Olga och gänget, vill jag pröva nu nya utmaningar. Det är klart att det är svårt att släppa mina karaktärer som jag nu lärt känna ordentligt. Men Olga, Otto och Stilige karln lever alla kvar i mitt huvud, och nån gång kanske blir det en fortsättning … Jag kommer att ha kvar min Facebook-sida, och hoppas kunna fylla denna med ett roligt och relevant innehåll som anknyter till dessa böcker. Och är det nån därute som har förslag på en fortsatt historia med gamlingarna är det bara att höra av sig till mig!

Just nu skissar jag på en roman för vuxna. Den kommer förmodligen att utspela sig i Göteborg, vara i nutid och handla om ett osannolikt möte mellan två människor i helt olika åldrar, och med olika förutsättningar i livet …. Men än så kan jag inte säga än så länge. Men jag har fått ihop en ram för berättelsen, ungefär vad som ska hända i varje kapitel, så det börjar ta form.

Att skriva en vuxenroman gör att jag måste hitta min egen stil, tonfall och skrivsätt. Det kommer säkert att ta tid, och det finns bara ett sätt att ta reda på detta: SKRIV, SKRIV OCH ÅTER SKRIV. När man skriver händer det saker i huvudet, en process, en slags resa startar mot något, en utveckling. Man testar, slänger, skriver om, skriver nytt. Slänger igen. Skriver nytt. Man hittar några rader som funkar, man bygger vidare på dessa meningar. Så fort jag känner mig redo, kommer jag att berätta mer om boken:)

Tredje boken så gott som klar …

Tredje boken är så gott som klar! Just nu inväntar jag mitt förlags återstående kommentarer och synpunkter på den sista berättelsen om Olga, Otto, Stilige karln och barnen Malte och Kajsa.

Att skriva en bok är en lång resa. Textmanuset är skrivet, det blev i princip klart redan förra året. Illustratören Irene Nurmi har sedan dess ritat klart alla bilder till boken. Bilderna har skannats in efter konstens alla regler, och under våren 2017 har bilderna lagts in i texten. Att det tagit lång tid är egentligen bara värdefullt; jag har medvetet låtit bli att ens tänka på berättelsen under en lång period.

Nu när jag läste igenom hela historien igen, tillsammans med bilderna, ser jag berättelsen med nya ögon – oerhört nyttigt. Jag inser flera saker som måste ändras på, putsas på, filas på. Funkar text och bild tillsammans? Är bilden placerad på rätt ställe i texten? Finns det några logiska luckor? Nya frågor dyker upp, som ska lösas. Men samtidigt är det roligt, jag har fått ny energi till mitt manus.

Jag hoppas verkligen att boken kommer iväg till tryck nu innan sommaren 2017, och finns framme till hösten. Samtidigt måste jag vara beredd på att tidplanen kan förskjutas – allt beror på de återstående kommentarerna och synpunkterna från förlag, illustratör och kanske någon ytterligare testläsare. Som sagt, så gott som klart:)

 

Nu blir det provläsning av barnboksmanus

Jag har gjort en utskrift av hela manuset till min tredje barnbok om Olga, Otto och Stilige karln. Nu väntar högläsning för dottern – ett jättebra sätt att testa av och att känna efter om manuset håller.

Funkar historien? Finns det lösa trådor som behöver knytas ihop? Är språket för svårt? Hur många onödiga ord finns det egentligen i texten? Att läsa högt för någon annan ger oerhört mycket. Jag brukar märka direkt om texten inte flyter, om jag hakar upp mig på någon mening, eller om jag upprepar mig, eller om det finns logiska luckor i berättelsen. På köpet får jag dotterns intryck och kommentarer 🙂

Det här blir den första ordentliga genomläsningen, men långt ifrån den sista. Flera personer kommer att få läsa igenom historien. Redaktören på förlaget kommer att sätta tänderna i texten. Illustratören likaså. Processen är igång och det känns bra. Må det bära eller brista!

Nytt barnboksmanus av Robert Svensson

Provläs från min kommande barnbok

Just nu skriver jag på det fjärde kapitlet i kommande boken om Olga, Otto och Stilige karln. Det är den sista boken i en serie av tre böcker. Det känns både vemodigt och skönt. Vemodigt för att jag kommer att sakna Olga och gubbarna, men de finns såklart kvar i mitt huvud så länge jag lever:)

Det känns samtidigt skönt med ett avslut på berättelsen om gamlingarna. Jag har tankar om nya bokprojekt och känner att jag vill gå vidare. Fast man vet ju aldrig … Om jag får leva och ha hälsan, kanske jag gör en fortsättning på en fjärde bok när jag är 90 år gammal:)

Tillbaka till boken och läget där; Historien börjar bli klar, de andra kapitlena är klara, men jag behöver få till det fjärde kapitlet och fylla på med mer text.

Sen återstår det stora jobbet. Redigering! Varenda mening ska kontrolleras, övervägas, finslipas, formuleras om eller helt enkelt tas bort. Dialog, miljöbeskrivningar och inre monologer, funkar de? Finns det balans mellan dem?

Tanken är också nu att jag först låter texten vila ett tag, för att sedan se på den med fräscha, ”nya” ögon. Jag kommer givetvis  låta några personer testläsa boken och framförallt bolla texten med min förlagsredaktör. Det kommer att bli många vändor, men det har man absolut igen, för texten blir bättre! Jag kommer också diskutera bilder i boken med illustratören. Illustrationerna är lika viktiga som texten.

Men tills vidare, här kommer inledningen på kapitel 4, varsågod:)

Stilige karln tog upp den vita näsduken från kavajfickan och torkade sin blanka panna. Så här länge hade han aldrig pratat. Han var torr i halsen, röd om kinderna och det hettade i ansiktet. Till och med händerna darrade.

Men det kändes så skönt att få berätta, för första gången. Allt som hände den där dagen, när han var en elvaårig grabb. Nu visste Olga och hela gänget.
”Vill du ha ett glas vatten?” frågade Kajsa.
Stilige karln nickade. ”Tack, det behöver jag verkligen”.

I ett enda huj svepte han hela glaset, som han fick av Kajsa.
Otto glodde på Stilige karln som han vore ett spöke och utbrast sen:
“Jag förstår att du är super-törstig. Den här historien var i världsklass och den mest hemliga grejen som jag har hört NÅGONSIN”.

 

Ny bok på gång

Har nu börjat att skissa på den tredje och avslutande boken om Olga, Otto och Stilige karln. Det är mycket tankar och idéer som trängs i huvudet. Det svåra är (som vanligt) att hålla ihop historien, att få en röd tråd genom berättandet. Min ambition är den här boken ska vara spännande – riktigt spännande. Och så ska den vara rolig såklart. Det blir en utmaning att hitta balans i det spännande och det roliga!

Karaktärerna fördjupas
Jag ska också försöka fördjupa karaktärerna. Jag har hittat en del bra författartips på hur man kan intervjua sina egna karaktärer, om deras intressen, drivkrafter och bakgrunder. Detta tar man sedan med i handlingen, inte allt på en gång, utan man pytsar ut lite då och då och fyller på.

För mig fungerar det bäst att tänka igenom hela handlingen och grovskissa på varje kapitel. Hur ska det börja? Hur ska det sluta? Jag funderar och skriver ner på lappar och på datorn. Sen justerar jag, flyttar om, prövar nya vägar, nya infallsvinklar. Det är med andra ord mycket tanke- och planeringsarbete som ska göras först innan jag sätter mig och skriver på själva berättelsen. Men det är en väldigt rolig och kreativ process!

Olga
Mobilen är ett väldigt bra redskap, när man får idéer på bussen, tåget, promenaden. In och skriv direkt, annars är risken stor att man glömmer bort:)

Nytt boktips!

Idag läser dottern Barbro Lindgrens klassiker om Loranga, Masarin och Dartanjang. En berättelse med underbar humor om en slarvig pappa, en bullätande pojk och en förvirrad hypokondriker som har ont någonstans nästan hela tiden.

1459350_536224049847023_2170143150239415058_n

Nu finns också den klassiska boken som seriebok. Det är Barbro Lindgrens systerdotter Sara Olausson som tecknat.
Provläs på Smakprov.se

Positiv recension från BTJ

Nu har barnboken ”Nästan världsklass!” sa Otto fått ett omdöme från BTJ, tidigare Bibliotekstjänst. BTJ recenserar flertalet böcker som ges ut i Sverige och deras recensioner används av bland annat bibliotek som köper in böcker.

Jag är verkligen glad för BTJ:s recension och speciellt för att lektören tycker det är en bok där ”innehållet inbjuder till samtal” och att det är ”en bok för både barn och vuxna”. För det är precis det jag önskar med mitt berättande; att vuxna och barn kan mötas och kan prata med varandra om olika saker. Att gamla människor får chansen att berätta om sin barndom. Att barn får chansen att berätta om deras vardag. Att de kan lära av varandra. Glädje och sorg. Och framförallt önskar jag att det finns TID för detta i dagens alltför stressade samhälle.

Här följer ett utdrag ur recensionen av lektör Elsie Runnö i BTJ Häftepos 14124530 (enligt upphovsrättslagens regler är det endast tillåtet att citera delar av recensionen)

”Nästan världsklass! sa Otto har ett tydligt budskap, som barn lätt kan identifiera sig med. De många bilderna av Irene Nurmi är uttrycksfulla och naiva med tydliga figurer, ritade med tunn tuschkontur.”

Nu finns nya barnboken framme!

Idag är jag extra glad, för idag kom boken ”Nästan världsklass!” sa Otto från bokförlaget. Det var med darrande händer som jag gick och hämtade mina exemplar …

Robban med nya boken

Robban med nya boken!

Det är nu man inser vilken lång resa det varit. Från de allra första tankarna för några år sedan, tankarna om jag verkligen skulle skriva en fortsättning från min debutbok om de tre gamlingarna. Men jag ville att Olga, Otto och Stilige karln skulle leva vidare, ville ta del av deras fortsatta liv. Så det var bara till att börja skriva igen. Sida för sida, kapitel för kapitel, sidor som ströks, meningar som ändrades. Alla dessa tvivel under tiden, alla dessa nöjda små stunder när jag kommit på en ny idé, återigen alla dessa tvivel några dagar senare när idén inte visade sig vara så bra som jag trodde. Ja, så har det hållit på. Att skriva en bok är en process, ibland gläds man, ibland sliter man sitt hår.

Men nu ska jag ta mig ett glas vin och fira:)

Boken finns att köpa på Kikkuli förlag eller i bokhandeln som t ex Adlibris

Bokrecension: En författare som aldrig gav upp sin dröm

Det var en liten bok utan någon bild på omslaget och med sliten rygg. Den såg inte mycket ut för världen. Jag lånade den i sommar av morsan och farsan. ”Berättelser ur min levnad” av Vilhelm Moberg är en bok som skrevs 1968, men som fortfarande känns vital och aktuell. Det här är Mobergs resa genom livet; från barfotaspring utanför en småländsk soldatstuga till när han som 50-åring trampade amerikansk mark för första gången i sitt liv, för att påbörja sitt enorma romanprojekt om de svenska utvandrarna. Spännande att få läsa om en av Sveriges stora författare och hans tankar om sitt eget skrivande.

utdrag-från-Moberg

Skrev på kolbitar
”Att skriva är ett sätt att leva”, konstaterar Moberg i slutet av boken när han tittar i sin egen backspegel. Ja, han levde verkligen genom författandet under hela sitt liv. Redan som barn började han att skriva manuskript med kolbitar på gråpapper. Manus som han noga gömde i hålor i soldatsstugan. Skrivandet och läsandet fortsatte genom uppväxten och inte är det förvånande när han senare sökte sig till journalistyrket, där han kom att arbeta under många år, innan han kunde livnära sig på sina böcker.

Under många år kämpade och slet Moberg med sina romandrömmar och att få bli utgiven. Han deltog segerviss som 22-åring i en romantävling och blev gruvligt besviken när han inte vann:

”Och nu gav jag mig själv det dyraste och heligaste löfte och fattade ett oryggligt beslut: Jag skulle aldrig skriva någonting mer.”

Ett beslut Moberg kom att fatta flera gånger, och likafullt ändrade han sig varje gång. Han fortsatte kampen.

Slängde bokupplagan i sjön
Moberg startade ett eget bokförlag, han blev bokförläggare, sedermera också bokförsäljare och åkte på förväntansfull turné. Hur det gick? För att sammanfatta – inte så bra …
Moberg insåg något, som säkert många författare idag kan känna igen (inklusive mig själv):

”Att skriva en bok var ingen konst alls. Att få en bok utgiven var heller ingen konst. Men nu fick jag veta: Konsten var att sälja en bok.”

Mobergs förlag gick snart i konkurs, han flyttade runt och i samband med dessa flyttar tvingades han till en drastisk åtgärd, allt för att slippa släpa på en tung restupplaga:

”Jag lastade boklårarna på en roddbåt, rodde ut i Råstasjön och vräkte Inom Baggemossa ägogränser i sjöns djup. Strax efteråt spordes det, att det hade utbrutit fiskpest i Råstasjön med påföljd att all fisk i vattnet hade dött ut.”

Jag tycker det är underbart skrivet och med en härlig självironi.
Det tog Moberg åtta år av ständigt refuserande innan han äntligen fick framgång med ett visst manus som hette ”Raskens. En soldatfamiljs historia”. På den vägen är det.

I boken får vi också veta om vilka böcker och författare som betytt mycket för honom, om hur han lärde sig att skriva rakt, enkelt och verklighetstroget. Han skriver om sin farfarsfar, han skriver om författarvännen Nils Ferlin och han berättar om bakgrunden till sin episka historia om de första svenska utvandrarna till Nordamerika. Det tog honom 12 år att slutföra det arbetet. År av research och egna upplevelser av Amerika inklusive färden över till det stora landet i väst.

”Berättelser ur min levnad” är en bok om att aldrig ge upp sina drömmar och drivkrafter, trots motgång och tvivel. Det är en bok om att leva som berättare. Läs den och få insikt i en av våra stora författares tankar!

Nu trycks den nya barnboken!

Bild

Hurra! Äntligen är den fristående fortsättningen på min debutbok klar. Men det är en skräckblandad förtjusning att skicka iväg sin bokproduktion till tryckeriet …

Det har varit en lång resa och ett bokmanus som jag levt med länge, först i tanken och sedan i skrivprocessen. Långsamt har historien växt fram. Historien har ändrats, några personer har försvunnit, andra har tillkommit. Det blev till slut 127 sidor. Text och bilder. Nu väntar jag med spänning på att få en nytryckt bok i handen. Den känslan kommer att bli fantastisk!

omslag-NY